"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse."
Skriven tillsammans med Per Johansson (Substack: klaraoper)
Oct 05, 2025
Klara:
När jag lyssnar bakåt i historien tänker jag att allt redan är sagt, att vi redan vet. Hur kommer det sig då att en helt kultur vandrar in i effektiviseringsmörkret, manualernas tidsålder och målstyrningsillusionen?
Thanks for reading! Subscribe for free to receive new posts and support my work.
Jag vill gå rakt på glädjen och paradoxerna som kastar oss in i verkligheten. För verkligheten är okontrollerbar. Vi är okontrollerbara. Ju mer vi krampaktigt försöker passa in oss i styrdokumenten och kvalitetssäkringarna, desto mer verkar kvaliteten glida oss ur händerna.
“I tell you: One must still have chaos within oneself
to give rise to a dancing star."
NietzscheJag minns ett tillfälle i klassrummet när jag introducerade begreppet SMART goals för en grupp elever. (S.M.A.R.T goals: Specific, Measurable, Asignable, Realistic, Time-related). Då räckte en elev upp handen och sade att med SMART goals hade vi aldrig tagit oss till månen. Jag blev glad, nästan lättad, för det var något som skavde i mig själv. Det är mycket som vi sätter värde på som aldrig hade blivit verklighet med SMART goals: Steve Jobs hade aldrig skapat Apple, Einstein relativitetsteorin, Newton gravitationsteorin och Astrid Lindgren Pippi Långstrump. Jag skulle tro att inte heller pyramiderna blivit byggda. De vackra alléerna i Skåne som planterades för generationer framåt hade antagligen inte funnits. Jag hade aldrig målat jaguaren.
Men det är inte lätt. Vi är så hårt tränade i det rationella effektivitetstänket.
För många år sedan jobbade jag som barnskötare. Sent på eftermiddagen satt jag en stund med ett barn och läste en saga på en förskola någonstans i Helsingborg. Jag minns att jag tyckte om de stunderna. De flesta hade gått hem, vi var trötta efter dagen, vi kröp upp i soffan och valde en bok. Stunden hade inte blivit mer värdefull (kvalitativ) för att jag dokumenterade att jag “gjorde” den. Värdet på sagostunden berodde på min närvaro, inlevelsen när jag läste, min förmåga att stanna upp och lyssna på barnets frågor. Inte på kvalitetssäkringen av stunden. Vågar vi släppa loss förskolelärarna, lärarna och sjuksköterskorna, lyfta dokumentationstyngden och lita på människorna?
Kontroll och mätbarhet kommer inte åt det värde vi vill skapa. Värde skapas mellan människor, inifrån - en spontan respons på människorna vi är med, deras unika behov och önskningar och hur just jag kan svara an just då. Vad vi kan skapa tillsammans.
Det kan såklart vara värdefullt att mäta saker för att sedan reflektera och samtala om vad resultatet betyder och vad man tillsammans kan göra annorlunda. Men då har mätningen ett helt annat syfte. Inte kontroll. Utan stöd, ökad förståelse och utveckling.
Per:
Ditt inledande stycke är mycket talande för mig: ”När jag lyssnar bakåt i historien tänker jag att allt redan är sagt, att vi redan vet. Hur kommer det sig då att en helt kultur vandrar in i effektiviseringsmörkret […]?” Jag kan lägga till: allt är redan “klart”. Varför är det då så oklart?
Med allt vad jag har lärt av det som har skrivits av visa människor under århundraden i bakhuvudet, slår det mig gång på gång att det är praktiskt taget omöjligt att säga något nytt som är klokt och vist. Det som behövs i vår värld är inte ytterligare femtioelva diskussionsrundor, utifrån premissen att vi skulle kunna komma fram till något som inte redan är väl känt, om vi bara kunde lyssna inom oss. Det som behövs är att återvinna, återskapa våra förmågor att förnimma, känna, urskilja vad det är som lever och föder liv. Och vad som inte gör det. Du behöver inte fråga någon om det.
”Jag vill gå rakt på glädjen och paradoxerna som kastar oss in i verkligheten.” Det är en motivation vi delar. Vad betyder den? Vad relaterar den till? När jag skriver detta ser och gläds jag av tre olika, rikt blommande pelargoner i mitt största fönster, mot väster. Exakt vad är det då jag ser, som fyller mig med en så djup estetisk fröjd? Det är könsorgan. Alla blommor är ju växters könsorgan.
Men fastna nu inte i irrelevant ekivoka, rent organiska associationer, utan känn: allt blommande är en extas. Ordet “extas” kommer från grekiskans ekstasis, ek-stasis, som betyder ungefär: att ta sig ur det stillastående, det stela, det rigida – till det levande, till det ständigt självförnyande. Till det som springer ur den urkraft som bor och verkar i allt som är värt att göra, känna, tänka. Den som obevekligen driver allt i naturen och i allt skapande, men som vi får lära oss att inte ha tillit till i oss själva.
På sitt försynt självklara vis, utan våra överflödiga ord utifrån definierade avsikter, påminner blommorna oss. Om fortplantning? Om överlevnad? Nej om skönhet, om kraft, om glädje. Vid all tydligt uttänkt målinriktning skalas dessa verkligt eftersträvansvärda tillstånd bort liksom av sig självt. Det egendomliga är att vi sätter ett sådant starkt värde på att mäta i relation till rationellt definierade mål. Jag vet precis varför vi gör det, men varför ska jag låta denna vetskap fjärma mig från min – vår – glädje, kraft och skönhet? Måste vi sätta dem inom parentes bara för att vi finner det användbart att mäta saker, i vad som i grund och botten är väldigt begränsade syften – begränsade eftersom det vi egentligen innerst inne vill ha är liv, inte data.
Mätande och målinriktning hänger nära samman; utan mål vet man inte vad eller varför man mäter. Sålunda kommer målstyrning före mätande. Mätande är en följd inte en orsak och det kan bli missledande att kritisera “mäthysterin”, när det är målfixeringen vid enbart tänkta syften som är problemet.
Du skriver: ”Det är mycket som vi sätter värde på som aldrig blivit verklighet med SMART goals: Steve Jobs hade aldrig skapat Apple, Einstein relativitetsteorin, Newton gravitationsteorin och Astrid Lindgren Pippi Långstrump.” Jag gläds åt den sammanställningen. Att jämställa dessa skapelser är synnerligen adekvat och visar tydligt, att det gemensamma är själva skapandet – inte i någon vagt peppande mening, utan i den meningen att något faktiskt kommer till – från ingenstans. Något med kraft.
”Vi är så hårt tränade i det rationella”. Ja det är vi. Så hur kan vi då träna oss ur det? Med min pelargonassociation har jag redan antytt en riktning. Vi behöver känna och förnimma Livet i oss, och bristen på det. Vilken annan urskillningsgrund är egentligen förnuftig, när så många upplever och uppfattar att något är mycket fel?
Klara:
Ja urkraften. Idag brände tårarna under ögonen på morgonen. Jag vaknade för tidigt, trött och undrar hur jag ska klara dagen på hektiskt jobb. Men jag vet ju att jag alltid gör det, hittills. Tog med kaffekoppen ut på balkongen, under himlen och under råkorna. I inre protest mot allt jag måste. Men det är något läkande med det där. Det kan kännas som en enorm ansträngning att bryta mot det man borde, och stanna upp under fåglarna. En flock med råkor flyger rakt över mig, jag har balkongen högst upp. De leker. Flyger i perfekt samordning i racerfart. En knycker till precis ovanför mig och gör en störtdykning, vänder sig i luften och rätter perfekt in sig i synk med de andra. Allt annonseras på högljutt råkspråk. Jag känner mig upprymd, lättad, påmind, tacksam. Tänk att råkorna kan hjälpa mig att gå in i dagen med lättare steg. Påmind om glädjen. Hmmmm… allt det där som vi gör under dagarna, de stora organisationerna som måste styras, kontrolleras och kvalitetssäkras. Vad skulle hända om vi hade mer tillit till oss själva till människorna? Om vi släppte taget?
Jag har mer och mer svårt att köra över mig själv, att inte lyssna på rösten som längtar efter att sitta en stund under himlen på morgonen innan jag tar på mig den professionella kostymen. Kan inte låta bli att undra om vi inte skulle kunna göra allt på ett helt annat sätt. Vara människor hela tiden?
Jag tänker igen på glädjen och paradoxerna som du skriver är en motivation vi delar. Och du frågar vad betyder den? Den här morgonen dyker en fras upp i huvudet: “There is no urgency, only strength and love”. Ord från en Dzogchen-lärare som jag tillbringat mycket tid med. Att leva mitt i paradoxen; i ett ögonblick vet jag att detta är sant, mitt i allt som kan känns som akut görande, under allt, i allt, finns alltid ett val att stilla sinnet, lyfta blicken, göra det som påminner mig. Det är en enorm vila i det här, och en enorm kraft. Att lära känna det som är verkligheten i oss under inlärda måsten och tankesätt. Och kanske därifrån, från den platsen kan vi hitta vägar att vara i skaparkraften som pelargonerna ohämmat utstrålar. Hitta vägar att snabbare gå vilse mot målet.
Ha!
”Don’t kill chaos”. Våra gamla system rasar, eller så nedmonterar vi dem kärleksfullt. Och då behöver vi tänka nytt och vilt. Det nya föds när vi skapar inre och yttre utrymme i oss själva och i våra tighta scheman, när vi vågar vara i det som skaver och lyssna, när vi kan stå alldeles stilla i kaos. Om vi inte går vilse hittar vi inte gläntan i skogen. Om varje minut av vår dag är schemalagd och styrd finns ingen plats för tankarna att vandra fritt. I Dzogchen (tibetansk Buddhism) finns en metafor om lotusblomman som reser sig ur gyttjan. Det finns guld i gyttjan. Här tror jag att positiv psykologi inte når hela vägen även om den hjälper många (ett annat blogginlägg). Vi behöver göra plats för trevandet, samtalet, utforskandet, icke-vetandet i våra målstyrda organisationer och institutioner. Försäkringskassan, arbetsförmedlingen, skolan, näringslivet, Skånetrafiken. Annars är det så lätt att vi löser ett ytligt problem men på djupet skapar vi många fler. Målstyrning kräver kontroll. Men att nå ett mål kräver inspiration, fritt utforskande, glädje och att våga fullständigt misslyckas. Ödmjukhet.
Ja, som sagt. Jaguaren vet redan. Men jag har verkligen behövt träna eftersom jag varit en väldigt duktig flicka största delen av mitt liv. Jaguarer är mycket hjälpsamma när man tar mod till sig för att gå vilse mot oväntade gläntor. De är inte rädda för att vandra i mörket en stund. Och pelargonerna behöver inte målstyras för att blomma.