Death by kvalitetssäkring

En text om kvalitet skriven tillsammans med Per Johansson

Klara

I mitt professionella liv känner jag ofta en djup frustration och att något är helt i osynk med en djupare verklighet som i sitt naturliga tillstånd flödar ansträngningslöst. Det har något att göra med tillit till människorna och det levande. Någon slags djup övertygelse om att vi skulle kunna släppa taget om vår iver att kontrollera, om vi bara lärde känna och litade till vår potential.

Thanks for reading! Subscribe for free to receive new posts and support my work.

Jag läser om AI-företaget Anthropic’s säkerhetschef, Mrinank Sharma, som valt att avgå. I sitt avskedsbrev skriver han:

"We appear to be approaching a threshold where our wisdom must grow in equal measure to our capacity to affect the world, lest we face the consequences. Moreover, throughout my time here, I’ve repeatedly seen how hard it is to truly let our values govern our actions. I’ve seen this within myself, within the organisation, where we constantly face pressures to set aside what matters most, and throughout broader society too.”

Det är något lurigt med begreppet kvalitet såsom det ofta används. Kvalitetssäkringar är ett ord som får blodet att frysa i mina ådror. För på något mystiskt sätt är det som om kvaliteten glider oss ur händerna ju mer vi försöker säkra den. När kvalitetssäkringar kommer på tal känner jag mig som någon sorts djävulens advokat på verklighetens sida, mot den abstrakta, på-låtsas-objektiva byråkratin och dess styrdokument som aldrig har några fingrar i jorden och ingen känsla för kvalitet.

Hur hamnade vi här?

Det är något förföriskt med kvalitetssäkringar. I verksamheter som har med människor att göra så slinker kvaliteten lätt undan även om den finns illusoriskt nedtecknad i dokumenten.

På något sätt spelar kvalitetssäkringar i samma liga som AI när det gäller förhoppningen om den där genvägen som säger att vi kan kontrollera fram önskvärda resultat och slippa möta den vilda, oförutsägbara verkligheten. I ett inlägg på Substack skriver Arash Gilan om vad som står på spel.

Jag är i slutfasen av min nya bok. Den heter 404: Människan saknas. Den handlar om vad som händer när vi mäter allt och förstår ingenting, när maskinerna svarar snabbare än tanken hinner och vi inte längre känner vad vi vet.

Livet är inte ljus eller mörker. Det är båda, i samma andetag. Och där, i sprickorna, bor det heliga. Det som maskinen aldrig kan förstå, som perfektion aldrig kan optimera sig för. Inte svaren. Mellanrummet mellan frågorna.

Vi fruktar att maskinen ska få en själ, när det vi egentligen borde frukta är att vi själva ska tappa kontakten med vår.

Varför går det inte att säkra människocentrerad kvalitet med kvalitetssäkringar? Går det att säkra kvalitet på något sätt överhuvudtaget? För att kunna svara på det behöver vi först veta vad vi menar med kvalitet.

Om man frågar Wikipedia och Cambridge Dictionary får man väldigt olika svar:

Cambridge Dictionary: Quality: How good or bad something is.

Wikipedia: Kvalitet värdet av egenskaper som subjekt, objekt eller aktiviteter har.

Kvalitet är alltid mätbart. Parametrar som inte kan mätas utgör inget underlag för kvalitetsarbete.

Per

Cambridgesvaret är egentligen det enda vettiga. Det överlämnar urskillningen eller bedömningen i fråga till dig och mig, gärna tillsammans om det passar. Vi får själva känna efter och avgöra vad som är god eller dålig kvalitet i något avseende. När Wikipedia i första citatet säger att kvalitet är ett värde som något har sker en subtil objektifiering av begreppet. Det vore bättre säga att något är eller – ännu bättre – utgör, innebär, förkroppsligar, manifesterar (m.m.) kvalitet. Det andra Wikipediacitatet är naturligtvis extra intressant i sammanhanget här. Det uttrycker att “kvalitetsarbete” inte är möjligt om man inte kan mäta några “parametrar”. Därmed har man snävat in begreppet kvalitetsarbete betänkligt. Det mera specifika kvalitetssäkring implicerar tydligt just mätbarhet eftersom poängen är att kunna visa upp att att bestämda parametrar har säkrats. Säkrats? Vad kan det vara som efter en sådan procedur har blivit “säkert”?

Klara

Ingenting har blivit säkert tänker jag. Ett konkret exempel: En likabehandlingsplan ingår ofta i ett kvalitetssäkringsarbete. Men mobbning och diskriminering har inte försvunnit från våra arbetsplatser och skolor för att vi har infört likabehandlingsplaner. Det är kvaliteten i vårt inre varande som avgör hur vi bemöter andra människor, om det uppstår mobbning och diskriminering. Det handlar om mod, kärlek och mänsklig mognad.

När vi samtalade om den här texten så fick jag en aha-upplevelse om varför det här känns så otrolig motsägelsefullt och paradoxalt - varför kan vi inte kvalitetssäkra kvalitet? Därför att kvalitet är inte ett begrepp. Begrepp existerar bara som abstraktioner i tanken. Men kvalitet är en realitet.

Per

Robert M. Pirsig säger i den postumt utgivna On Quality: “Quality is just experience. It is the essence of experience. That’s all. It is not an intellectual category or any kind of “thing” that is independent of experience itself.”

Konstigare är det inte. Men just det ställer till det för oss såsom samhället har blivit. Vi närmast kräver “definitioner” för att kunna inbilla oss att vi vet vad vi håller på med. Men att definiera kvalitet hjälper inte. Om du inte känner vad det är spelar det ingen roll vad någon definition säger.

Klara

Ett träffande exempel på just det finns i Pirsigs bok Zen and the Art om Motrocycle Maintenance. Bokens huvudperson jobbar som universitetslärare och ger sina uppsatsskrivande studenter i uppgift att läsa gamla uppsatser och bedöma deras kvalitet. Han har inte lärt dem några kriterier för bedömningen, såsom röd tråd, disposition, originalitet, varierat ordval och så vidare. Ändå gör studenterna samma kvalitetsbedömning som de lärare som bedömt uppsatserna tidigare. När de först får uppgiften är studenterna mycket tveksamma och menar att de inte vet vad kvalitet är. Huvudpersonen visar dem att de vet, att de kan lita på sin förmåga att veta. Utan att känna till några kriterier och utan bedömningsmatriser.

The reluctant student might ask in class, “But how do we know what’s good?” But almost before the question was out of his mouth he would realize the answer had already been supplied. Some other student would usually tell him, “You just see it.” If he said, “No I don’t, he’d be told, “Yes, you do. He proved it.” The student was finally trapped into making quality judgement for himself. And it was just exactly this and nothing else that taught him to write.

Även i verksamheter som jobbar med fysiska produkter har bedömningen av vad som är god kvalitet någon gång först gjorts av en människa. Någon bestämde någon gång vad vi skulle mäta. Långt innan vi började mäta det. Så åter till frågan, kan man överhuvudtaget säkra kvalitet? Ja, det kan man. Men i vår kultur börjar vi direkt leta efter mätbara parametrar - utan dem vågar vi inte lita på att vi kan skapa kvalitet.

Det enda sättet att helt säkert veta om vi har säkrat kvalitet är att vara där, närvarande i rummet. Så länge det finns ett dokument mellan oss och verkligheten vet vi inte säkert. Och det kräver en sak till: att den som ska bedöma kvaliteten har urskiljningsförmåga och djupa kunskaper inom det specifika området. När det gäller människocentrerade verksamheter, till exempel skolan, där kvaliteten handlar om ämneskunskaper i kombination med bemötande, förmågan att väcka motivation och lust att lära, förmågan att se och lyfta det unika i varje barn - då behöver den som ska bedöma kvaliteten ha utvecklat dessa förmågor i sig själv.

Om vi vill säkra kvalitet behöver vi ge detta stort utrymme och högsta prioritet - att utveckla denna inre kvalitet i oss själva - en utvecklingen som behöver dedikerat utrymme men samtidigt är helt bortom vår kontroll, unikt uttryckt i var och en av oss.

Tänk om de som skulle kontrollera slutade med all byråkratisk dokumentation och nyfiket mötte de verksamheter som ska kvalitetssäkras. I ett sådant möte skulle ömsesidigt lärande, kvalitet och meningsfullhet kunna blomstra.

Previous
Previous

Tranströmers glänta och myten om målstyrning

Next
Next

The Heart of Rationality